Jag grät när jag läste denna ''dikt'' //corren

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ”ditt barn”, och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.

När än jag var ”dum hund”, pekade du ditt finger mot mig och frågade ”Hur kunde du?”- men sen mjuknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog ett litet tag längre för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på ditt stadiga andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för ”glass är inte bra för hundar” sa du).

Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Stegvis började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och du lade mycket tid på att leta efter en ”människo” vän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och när du blev kär blev jag lycklig för din skuld. Hon, numera din fru, är inte en ”hund-människa”- men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne.

Jag var lycklig därför att du var lycklig.

Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem jag också. Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dem, och jag fick spendera mesta delen av min tid bannlyst till ett annat rum eller en hundbur. Åh vad jag ville älska dem, men jag blev ”fånge i kärleken”. När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på sina egna ben, petade fingrar i mina ögon undersökte mina öron, och kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem att göra och deras beröringar - ditt kel med mig var numera så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv och det så behövdes.

Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om du hade hund, och du visade stolt dem foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara ”Ja” och bytte sen samtalsämne.

Jag hade gått från att vara ”Din hund” till ”bara en hund”, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärsmöjlighet i en annan stad, och du och De ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din ”familj”, men där var tider då JAG var din enda familj. Jag var jätte glad över bilturen (som i början av vårt ”förhållande”) tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa ”Jag vet att ni kommer hitta ett fint hem till henne”. Dom skakade på huvudena och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligheten för en medelålders hund, även med ”papper”. Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls under tiden han skrek ”Nej pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!” Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap, och respekt för liv! Du gav mig en ”hejdå” klapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också. Efter att du gått sa de snälla flickorna att Du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.

Dom skakade sina huvuden och sa ”Hur kunde Du?” Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.

Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen.

I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var NÅGON som brydde sig, NÅGON som kunde rädda mig.

När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum.

Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som nu skulle hända, men det var också en känsla av frihet och lätthet. ”Kärlekens fånge” hade nu kommit till sitt slut. Av min natur var jag orolig för henne.

Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till, på samma vis jag kände till alla dina obehag och ledsamhet. Artigt och snällt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder.

När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade ”Hur kunde du?”. Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa ”jag är så ledsen ”.

Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv- en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt ”Hur kunde du?” inte var riktat mot henne.

Det var du, min älskade husse, jag tänkte på.

Jag glömmer dig aldrig och kommer vänta på dig i all framtid.

Måtte alla i ditt liv fortsätta vara så lojala mot dig som jag har varit!


De säger att det bara tar:
En minut att hitta en speciell vän.
En timme att uppskatta dig.
En dag att älska dig,
men det tar ett helt liv att glömma dig.
För alltid i våra hjärtan!


Jag stod vid din säng i natt, jag kom för att titta till dig.
Jag såg att du grät och hade svårt för att sova.
Jag viskade försiktigt för att trösta dig när du torkade bort en tår:
"Det är jag, jag har inte lämnat dig, Jag har det bra och jag mår bra
Jag är hos dig".

Jag satt bredvid dig när du åt frukost, jag såg när du spillde ut lite kaffe.
Du tänkte på alla gånger du sträckt ut din hand för att smeka mig.

Jag var med dig i affären idag, dina armar börjar värka.
Jag önskade att jag kunde ta några paket åt dig.
Jag önskar att det var mer jag kunde göra för dig.

Jag var med dig när du besökte min grav i dag,
du sköter den med sådan omsorg.
Jag vill försäkra dig om att jag inte finns där.

Jag gick med dig hem och såg när du fumlade med nyckeln.
Försiktigt la jag min tass mot ditt ben, log och sa;
"Det är jag"

Du såg så fruktansvärt trött ut när du sjönk ner i fåtöljen.
Jag försökte så hårt att få dig att förstå att jag stod vi din sida,
att det är möjligt för mig att vara hos dig varje dag.
Jag säger uppriktigt till dig; "Jag lämnade dig aldrig".

Du satt mycket tyst, sedan log du,
jag tror att du då, i kvällens stillhet förstod att jag var hos dig.
Dagen är över, jag ler när jag ser dig gäspa och säga;
"Gud välsigne dig, vi syns i morgon".

När tiden är inne för dig att gå över till andra sidan,
kommer jag att springa dig tillmötes och välkomna dig.

Och då kommer vi återigen att gå sida vid sida.


Hunden har ett mål i livet.
Att skänka bort sitt hjärta


Du lever ett tryggt liv.
Du behöver inte bry dig om kärnvapenkrig.
Utan bara om att du ska få gå ut.
Inte om orättvisor.
Utan om torrisar.
De kallar dig korkad, jag med ibland.
Men vissa gånger tror jag att du förstår mig.
Att du förstår sakerna jag säger till dig.
För det syns i dina ögon att du vet mer än vad jag tror.
Trogen som en hund säger man.
Men du är så mycket mer än en hund,
För mig är du en av mina bästa vänner.
Och du kommer alltid att vara det.
Det finns ett kort på dig och mig.
Vi står i en soffa och tittar ut genom ett fönster.
Du ser ut som ett väldigt hårigt syskon till mig.
Jag tror att det är taget på julafton, för länge sedan.
Då var vi båda små.
Nu är din mustasch grå, och pälsen med.
Men den intelligenta glimten i dina fina bruna ögon finns kvar.
Och det kommer den alltid att göra för mig, även när du är borta.

**************************************************
*****************

Tack alla som orkade läsa! Skriv gärna någon kommentar om ni kanske blev ledsna, tårögd eller till och med grät som jag.

 

Rakel

3 juli 2013 19:04

Börjar med gråta! :'( </3 Så fint!

http://svenska1dlover

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Tdg Fans! Nu har vi inte sätts på länge så jag fundera på att skriva ett inlägg. Under dom här veckorna jag har varit borta från bloggen har lite olika grejer hänt, som tillexempel har Mattan fått en hund fast det tror jag dom flesta vet. Och...

Hej! I dag så var det sista dagen i skolan för nu äre jullov. Just nu så sitter jag och skypar men Cornelia och vi pratar om hur vi ska börja med bloggen igen. Så jag därför gör jag ett innlägg nu så vi har en början.   Herrå!!   ...

Hej! I dag så har jag varit med Snuffe för att ingen har viljat vara med mig jag vet inte varför. I går var det 2 tjejer som kom kl 21.30 och frågade bus eller godis vi hade inget godis men endå man kommer inte halv 10 och frågar bus eller godis. Men...

Hej! För ungefär 2 vecka sen så hämtade jag hen valp som vi har döpt till Snuffe. Han är en korsning mellan 7 olika raser.  Här är listan: 1. Golden Retriver 2. Labrador Retriver 3. Jack Russel 4. Berner Sennen 5. Border Collie 6. Irlän...

Hej! Ja är tillbaka.. jag har inte haft så mkt att skriva om också har jag varit jätte ledsen och ni vet vrf. Men nu kollar jag på pewdiepie och ska försöka sova. I helgen så ska jag inte göra så mycket jag ska vara hemma och spela och kanske vara ...